Logens historik

Senast uppdaterad 19 november 2013

Skriven av Webmaster

Vår loges "födelse"

Logen nr 4 John Ericssons tillkomst och därmed Odd Fellow Ordens introduktion i kungliga huvudstaden kan härledas till den 4 april 1891. Denna dag samlades nämligen på hotel Germania i Stockholm, på inbjudan av Odd Fellow brodern Sigfrid Herrström, sedemera ÖM i Logen nr 3 Amicitia i Malmö, några Odd Fellow bröder och några för Ordensverksamheten intresserade personer för att dryfta möjligheten att bilda en Odd Fellow klubb i Stockholm.

John Ericsson som Odd Fellow

Detta första sammanträde följdes av ytterligare ett, till vilket Ivar Rönnbäck stod som inbjudare och under vilket Anders Krook ledde förhandlingarna. Här beslöts att bilda en Odd Fellow klubb, och att den skulle bära namnet "John Ericsson". Efter ytterligare förberedelser kunde så Odd Fellow klubben John Ericsson konstitueras vid ett sammanträde på Café Anglais den 10 juli 1891.

Efter konstitueringen startade en febril verksamhet inom framför allt tre områden; att skaffa fler medlemmar, att förbereda övergången från Odd Fellow klubb till Odd Fellow loge, samt att finna en lämplig lokal för verksamheten.

I princip har vi speciellt åtta mäns intresse och intensiva arbete att tacka för Logen nr 4 John Ericssons tillblivelse och dessa åtta herrar - Tönnes Algren, Arthur Ewerlöf, Nils Kindborg, Anders Krook, Wilhelm Laurentz, Edmund Mårtensson, Carl Pihl och Ivar Rönnbeck - står som logens grundare. Ingen av dessa åtta var i detta skede, sommaren 1891, invigda i Odd Fellow Orden. För att vinna ökad och fördjupad kännedom om Ordensverksamheten, ansökte John Ericsson klubbens ordförande Anders Krook om inträde i Odd Fellow Orden för att bli antagen som Broder i Logen nr 3 Amicitia i Malmö. De övriga sju ingav till Suveräna Storlogen i Amerika en begäran om att bli invigda i Orden, och samtidigt inlämnades en petition om att få ett Fribrev för den blivande Odd Fellow logen John Ericsson.

Vid ett sammanträde med klubben den 4 maj 1892 förelåg ett meddelande från Suveräna Storlogens ombud i Sverige, DDSS br Sven B Lycell, att ett fribrev och ritualer för den nya Logen nr 4 John Ericsson i Sverige hade anlänt från Amerika och att Suveräna Storlogen befullmäktigade DDSS av Sverige att i Stockholm instituera Odd Fellow loge.

Vid sammanträde den 4 maj 1892, bekräftades enhälligt det tidigare beslutet att den blivande Odd Fellow logen nr 4 John Ericsson skulle, i likhet med logen nr 3 Amicitia i Malmö, lyda direkt under den Suveräna Storlogen i Amerika och inte som logen nr 1 Scania i Malmö och logen nr 2 Veritas i Trelleborg, under den danska Storlogen. John Ericsson klubbens ledande män hade alltså med framsynthet redan i sina inledande åtgärder därmed förberett för ett självständigt Ordensarbete i Sverige under egen jurisdiktion.

Sedan Ordens högsta myndighet öppnat vägen för klubben John Ericsson att övergå till logen nr 4 John Ericsson, började ett intensivt förberedelsearbete inför logebildandet och vid ett sammanträde med klubben den 6 juli 1892 beslöts att logens högtidliga konstituering skulle ske 14 dagar senare, nämligen den 20 juli, och att Ordenslokalerna skulle invigas dagen därpå.

Logens instituering

Den 18 juli 1892 infann sig DDSS br Sven Lycell åtföljd av ett antal Odd Fellow bröder från de två Malmö logerna för att i den blivande logens lokaler på Vasagatan 22 A inviga de sju petitionärerna i Odd Fellow Orden, varvid de även tilldelades de tre loge graderna Vänskapen, Kärleken och Sanningen. Dessa sju inlämnade tillsammans med Anders Krook, som nu avgått från logen nr 3 Amicitia med avgångsbrev, dagen därpå en formell ansökan om fribrev för logen nr 4 John Ericsson till DDSS br Sven Lycell. Den 20 juli 1892 skedde så den högtidliga institueringen under presidium av DDSS br Sven Lycell och med bröderna H Lundgren och Bror Berlin från logen nr 3 Amicitia som Stormarskalkar protempore. Som ExÖM tjänstgjorde ExDSS br Emil Gyllenberg, som varit med och grundat såväl logerna nr 1 Scania och nr 3 Amicitia som lägret nr 1 Suecia i Malmö. Närvarande var också den danska Storlogens Storsire br P Beijer.

Som logens första ämbetsmän installerades:

ÖM - Anders Krook
UM - Carl Pihl
PS - Wilhem Laurentz
FS - Ivar Rönnbäck
SkM - Nils Kindborg

Efter logens instituering genomfördes en invigning varvid ytterligare 24 bröder upptogs i Orden och den nybildade logen nr 4 John Ericsson, som således startade sin verksamhet med 32 bröder.
Följande dag, den 21 juli 1892, företogs invigning av Ordenslokalerna under presidium av DDSS br Sven Lycell och med ExDDSS br Emil Gylleberg på ExÖM platsen.

Logen som fadder

Vår loge har, som sig bör för att sprida Ordensverksamheten i Sverige, blivit Moderloge till ett antal Dotterloger och därmed också ett antal Dotterdotterloger. Våra 12 Dotterloger är:

Namn	Ort	Instituerad
nr 6 Holmia	Stockholm	27 mars 1894
nr 7 Vestmania	Västerås	27 oktober 1894
nr 10 Viktor Rydberg	Stockholm	11 december 1895
nr 13 Gustav Wasa	Stockholm	11 december 1897
nr 14 Svea Uppsala	Uppsala	5 mars 1898
nr 20 Carl von Linné	Kalmar	2 december 1899
nr 24 Birger Jarl	Stockholm	17 mars 1902
nr 25 Orion - Västervik	Västervik	26 april 1902
nr 28 S:t Klemens	Visby	4 oktober 1902
nr 41 Thomas Wildey	Stockholm	15 april 1909
nr 44 Sörmland	Nyköping	26 november 1910
nr 73 Tre Länkar	Stockholm	29 oktober 1919

Logens namn "John Ericsson"

Denne man, vars namn logen nr 4 bär, John Ericsson, föddes den 31 juli 1803 och var son till gruvfogden vid Långbanshyttans bruk untanför Filipstad i Värmland, Olof Ericsson och hans hustru Sofia. Föräldrarna var intelligenta och allmänbildade, och av dem fick de båda sönerna Nils och John ärva sin intelligens och snillrikhet.

John Ericssons liv kan sammanfattas i tre kapitel; nämligen hans liv i Sverige, i England och Amerika. Medan barnen ännu var små, flyttade familjen till Forsvik utanför Karlsborg i Västergötland. Olof Ericsson hade fått en chefspost vid byggande av Göta kanal. Pojkarna fick här tillstånd att använda kanalbolagets ritkontor. Vid nio års ålder kunde därför John göra en tämligen korrekt ritning och han hade då kännedom om och färdigheter i användande av ritinstrumenten. Genom att ständigt öva sig vid ritbordet blev John med tiden så skicklig, att få hade hans like. Som 14-åring anförtroddes han sysslan som nivellör i Rotekiln nära Töreboda. 600 man ur ett indelt regemente arbetade där efter hans stakningar och mätningar.

Knappt 17 år gammal lämnade John Ericsson sitt arbete vid kanalbygget för att resa till Östersund. Samtalet med von Platen vid uppsägningen blev dramatiskt. von Platen vädjade till John att stanna, men tyvärr... Till slut tappade von Platen tålamodet. "Då kan Du dra för fanden i våld!", var det avskedsord John Ericsson fick då han lämnade rummet.

Den 17 juli 1820 inskrevs John Ericsson som fanjunkare vid Jämtlands Fältjägare, och den 5 november 1821 fick han sin riksfullmakt. Något senare, när han avlagt sin lantmäteriexamen, utnämdes han till löjtnant.

John Ericsson såg mycket bra ut och han var en artig och sällskaplig kavaljer för damerna. Han fäste sig emellertid inte vid någon av dem. När han kom till Side, kapten J.G. Lillieskölds boställe i Oviken, mötte han dock sitt öde. Under sina lantmäteriförrättningar brukade han tidvis bo här. Kapten Lillieskölds yngsta dotter Carolina och John blev djupt förälskade i varandra. Men Johns frieri fick av kapten Lilliesköld det bryska svaret:"Aldrig ger jag min dotter till en ofrälse och till en man utan framtid!". Vidare besök på Side förbjöds, och inte ens brev fick förekomma. Carolina fick dock en son, som John Ericsson var pappa till(!).Hon gifte sig 12 år senare med professor Carl Johan Schlyter i Uppsala.

John Ericsson lämnade nu Östersund för att slå sig ner i England. Där väntade honom emellertid stor svårigheter. Hans i Sverige uppfunna varmluftsmaskin måste grundligt omarbetas för att kunna patenteras, och penningbristen var konstant. När han lämnade Sverige hade han fått ett års tjänstledighet från Regementet i Östersund. Nu hade han varit i England längre än så. Militärt sett betraktades han som desertör. Han lade skyndsamt in en avskedsansökan, vilken Karl XIV i nåder beviljade och samtidigt tilldelade John Ericsson" Captens namn, heder och värdighet". Under hela sitt fortsatta liv, bar John sedan med stolthet titeln "Captain". Nu kunde John Ericsson ett tag arbeta i lugn och ro. Han uppfann propellern, som apterades på alla nybyggda båtar, och han uppfann en ångpanna till en 10 hästars ångmaskin samt en ångspruta, som emllertid refuserades av engelsmännen. "Sprutan kanske är bra", sade man, "men så mycket vatten den gör av med, finns inte i hela London, och vad skall våra brandmän leva av, om staden köper sprutan? "Och allt det vatten som sprutan slungar ut, måste ju förorsaka dimma, och sådan har vi gunås nog av ändå." Berlin blev därför den första huvudstad i världen, som använde sig av John Ericssons ångspruta.

År 1829 ägde tävlingen mellan George Stephansons lokomotiv "Rocket" och John Ericssons "Novelty" rum. Ericssons lokomotiv visade sig före tävlingen vara snabbare än Stephansons, men under tävlingen stannade Ericssons lokomotiv på grund av ett maskinfel. Prissumman på 9000 kronor gick därför till Stephanson.

John Ericssons skulder växer i England ideligen och uppgår till 265 000 kronor. Då han inte kan betala, sätts han i så kallat gäldfängelse, där han får sitta ett helt år. Det var första gången. En andra gång blir det en månads fängelse.

År 1836 gifter sig John Ericsson med en mörkögd yppig skönhet vid namn Amelia Bryam. Äktenskapet blev inte lyckligt, och det var anledningen till att han, efter 13 år i England, ensam reste till Amerika. Han hade inte tid med familj. Han säger själv, att han inte var "fitted for a domestic life". Den 1 november lämnade John Ericsson för gott England.

I London hade John Ericsson blivit bekant med en amerikansk officer, kapten Robert F. Stockton, och de hade haft några affärer ihop. Ericsson fick den uppfattningen att Stockton inte var att lita på, och det fick han senare bekräftat. Stockton var egentligen en riktig skojare. I Amerika tog Stockton kontakt med John Ericsson och föreslog ett fortsatt samarbete. Då Stockton var rik och hade nära kontakter med regeringen och presidenten, accepterade Ericsson motvilligt förslaget, som närmast gick ut på att bygga en fregatt. Den 1 september 1841 erhöll Stockton ordern att bygga den nya fregatten med namnet "Princeton". Den försågs med två kanoner, en smidd och konstruerad av Stockton. Till fregattens tredje lusttur hade Stockton inbjudit framstående politiker, vetenskapsmän, officerare etc med damer. John Ericsson var dock inte inbjuden, varken till de tidigare eller denna lusttur. Efter en festlig måltid ombord kom en förfrågan om man inte en sista gång kunde få höra kanonerna spela. Stockton avfyrade då sin kanon, som sprängdes i bitar och dödade sex personer, bl a utrikesministern, sjöministern samt tre höga officerare. Stockton sköt, som den skojare han var, över skulden på John Ericsson , som kallades till Washington för att avge en förklaring. Han avböjde dock och menade att Stockton själv borde svara för sig och sin kanon. John Ericsson skickade en räkning för sitt arbete med "Princeton". Denna remitterades till Stockton för yttrande, som föreslog att räkningen inte skulle betalas eftersom det var han och inte John Ericsson som hade kontstruerat fregatten. Räkningen blev sålunda inte betald, varför USA rätterligen är skyldig John Ericssons stärbhus 15 080 dollar jämte 157 års ränta!

Det amerikanska inbördeskriget och duellen mellan Merrimac och Monitor

Sydstaterna intog redan i inbördeskrigets inledning Nordsdtaternas viktiga örlogshamn Gosport, strax söder om Hampton Roads vid Chesapeakevikens mynning, där en stor del av Nordstaternas flotta var förlagd. Innan fienden kom, hade inte mindre än tio av Nordstaternas krigsskepp på kommendantens befallning sänkts jämte krigsmaterial av olika slag. Dessa skepp skulle ha behärskat hela Oceankusten. I Sydstaterna fruktade man den blockad av hamnarna, som President Lincoln proklammerat. Inga varor, framför allt inte bomullen, kunde då exporteras och all hjälp utifrån skulle bli omöjliggjord. Sjöministern Stephan Mallory hade detta klart för sig och han förstod, att om han bara hade ett enda järnklätt fartyg, skulle han med detta kunna hålla Nordstaternas träfregatter stången. Dag och natt arbetade nu tusentals män för att göra vraket av krigsfregatten Virginia stridsduglig. Och efter 100 dagar var hon hon färdig för strid. Hon var nu helt klätt i järn, försedd med tio kanoner och fick det nya namnet Merrimac.

I Nordstaterna var man väl informerad om vad som pågick i Sydstaterna, och det gällde nu att komma med motåtgärder. Efter hårda förhandlingar fick så John Ericsson order att bygga ett skepp som kallades Monitor. Men båten måste också vara färdig på 100 dagar. Och så blev fallet.

Lördagen den 8 mars 1862 besegrade Merrimac korvetten Cumberland och fregatten Congress i en sjöstrid. Merrimac drog sig sedan tillbaka, då tidvattnet började sjunka. Vid nio-tiden samma kväll kom Monitor inseglande efter en stormig resa från New York och lade sig långsides med fregatten Minnesota. Söndagen den 9 mars blev lika vacker som föregående dag. Alla tusentals åskådare fick nu på morgonen se Merrimac på väg mot sitt mål Minnesota. Merrimac gick långsamt fram mot fregatten och sände iväg en granat på 75 kg mot det försvarslösa fartyget. Då blev det fart på Monitor. Hon sköt sitt första skott mot Merrimac, som träffade hårt. I början av striden tycktes det stå klart för åskådarna, att utgången bara kunde bli en. Om inte annat borde Merrimac enbart genom sin tyngd kunna krossa den av John Ericsson byggda Monitor. Vad som egentligen hände bakom den rökridå som omgav de båda kämpande skeppen, såg man inte mycket av. Men så äntligen driver vinden bort de skymmande rökdimmorna, och vad man då får se är något alldeles otroligt! Man ser Merrimac långsamt ånga ut från Hampton Roads i som det syntes nästan sjunkande tillstånd. Monitor ligger lungt kvar vid sidan av Minnesota.

Efter denna triumf blev John Ericsson hela Nordstaternas hjälte och fyra miljoner slavar i Sydstaterna jublade över denna för dem så viktiga seger. Nu följde också beställningar på Monitor. Spanien beställde 30 stycken, Nordstaterna ett tiotal och även i Sverige byggdes fyra stycken. Enligt John Ericsson själv, hade det intill 1864 byggts närmare 100 "Monitorer" i Amerika. Den ursprungliga Monitor blev inte gammal. Ungefär två år efter den stora segern över Merrimac sjönk den i oceanens vågor. En besättningsman slarvade med en lucka. Vågorna slog över båten som vattenfylldes och sjönk.

Kapten John Ericsson ägnade sedan större delen av sitt återstående levnad åt två ting; solen och destroyern/torpedbåten. Varje solig dag tillbringade han på taket av sitt hus, sysselsatt med att göra observationer och mätningar av solens strålvärme. Dessemellan skissade han på sin torpedbåt.

John Ericsson dog den 8 mars 1889 vid 85 års ålder på sitt 86:e (han skulle ha fyllt 86 den 31 juli 1889). Hans stoft fördes under hedersbetygelser till Sverige med pansarkryssaren Baltimore, som ankrade upp i Nybroviken den 12 september 1890. Mottagandet i hemlandet blev fantastiskt. I procession fördes stoftet från Nybroplan till Centralstationen söndagen den 14 september 1890 för vidare transport till Filipstad, där det nu vilar i ett vackert mausoleum av Uddevallagranit med en sarkofag av Kolmårdsmarmor.

John Ericsson var själv Odd Fellow-broder. Han tillhörde den svenska logen Manhem nr 110 i staten New York. Amerikanska ordensbröder hade bildat procession när kistan fördes ombord i New York, och en representant för orden medföljde på resan som hedersvakt och var närvarande vid gravsättningen i Filipstad. Det var första gången, som Odd Fellows fana syntes i Stockholm.

Det kan tilläggas att Johns broder Nils ägnade sig åt att bygga järnvägar. Han adlades till baron, men behöll namnet Ericsson med endast ett "s" som adligt släktnamn. Släkten dog ut då Nils Ericsons son Carl dog.

John Ericssons son Hjalmar Elworth blev väg- och järnvägsbyggare, och slutade som överdirektör vid Statens Järnvägar. Han träffade sin far först vid 52 års ålder under ett besök i Amerika.